hundblogg
facebook
En blogg om hundliv.
Instagram
Senaste

HUNDRÄDSLA

På en och samma dag, vid två tillfällen och inom loppet av 1-2 timmar, hände det som aldrig tidigare hänt under de ca 12 år som jag varit hundägare; två unga kvinnor skrek av skräck vid endast åsynen av Benji. Den ena skrek så mycket att Benji i sin tur blev rädd och började skälla. Jag har spenderat i stort sett hela mitt liv runt hundar och andra djur och har aldrig tidigare upplevt något liknande. Naturligtvis har jag träffat människor som är rädda för diverse olika djur men inte på den nivån. Så, på förekommen anledning, tänkte jag att jag skulle informera mig själv lite mer om vad det här med hundrädsla/-fobi innebär.
Jag vet vad en fobi är och jag har faktiskt en själv, vilket jag högst motvilligt medger för jag tycker att det är lite fånigt: höjdskräck. Det krävs inte många meter upp i luften för att jag ska få svindel, jag tror att jag ska svimma, ramla ner och slå mig sönder och samman, kräkas eller wet myself. Hittills har inget av detta hänt, gudskelov och tack så mycket. Svindeln blir också värre för varje år som går. Det lustiga är att jag är en sån som åker ALLT på Liseberg och med stor (STOR) entusiasm. Jag har dock märkt att jag numera tvekar något inför en del attraktioner men jag tvingar mig själv likväl. Tänker att jag motarbetar det så det inte blir värre, vet inte om det funkar dock.
Jag vet vad en fobi är och jag kan förstå det men likväl kan jag ändå inte få mitt huvud runt det för det har ju inte någonting med logik att göra, rationell som jag är. Jag förstår men ändå inte.
Se på Benji bara, världens raraste hund (ja, helt objektivt;)), människoälskande och med ett väldigt tydligt språk. Sänkt huvud, snäll-öron, låg svans och frenetiskt viftande, på hela rumpan, när han går någon till mötes; skulle jag möta en sådan men främmande hund så hade jag bara blivit glad.


Ja, här ser han då så där löjligt snäll ut. Tycker jag. Snäll-öron o hela kitet.


O ganska mycket här med.


Ganska harmlös, lite brydd över mattes fotograferande

Nu inser jag dock att människor med fobi inte ser detta, eller, de vet inte vad det är de ser för de kan inte tolka hunden; de ser bara en läskig och vad de förmodar, fientlig hund. Eller helt enkelt bara en hund, och den ska man vara rädd för. Känslan är ändå att det är märkligt, hur kan man bli rädd för det liksom? Det finns hundar som jag kan jag känna mig osäker på men då av en anledning. Som sagt, fobier är inte förnuftiga och följer ingen logik men starka så till den grad att de övermannar en.


Kanske något läskig


Gremlin


Hundlek

Så, hur blir det nu så här? Att man blir hundrädd och sen kanske så småningom utvecklar en fobi? Barn föds inte hundrädda, det är något de lär sig, ett inlärt beteende som så många andra. Oftast av människor i sin närhet och sällan av en traumatiserande händelse såsom ett hundbett. Inte så konstigt när man tänker på det då barn ser, hör, känner med en fantastisk förmåga. Barn är ju liksom människor under programmeringsfasen, de samlar på sig erfarenheter och lärdomar för att en vacker dag kunna hantera verkligheten på egen hand och med en god överlevnad. Jag har gjort lite efterforskningar, som inte på något vis skall tas vetenskapligt utan mer subjektivt ur min synvinkel. Spännande nog, men en helt annan diskussion, så visade det sig att kvinnor är överrepresenterade vad gäller fobier i vuxen ålder, förmodligen beroende på att vi fortfarande fostrar könen så olika. Intressant och lite provocerande, vad mig anbelangar.
Så. Vi lär alltså våra barn att vara hundrädda genom vårt eget beteende; vårt stela kroppspråk, darriga röst, nervösa blickar, mm. Vi bekräftar känslan genom att senare försöka förklara att ”hunden är inte farlig”(barnet hör ’farlig’ i samband med ’hund’), ge barnet bekräftelse när de blir rädda för en hund, genom att undvika hundar. Ser man sen till samhället med koppeltvång, förbudsskyltar och hundförbud på diverse ställen, så bekräftas känslan av att hundar är något det faktiskt är helt ok att vara rädd för. Istället för att man lär sig att man kan leva sida vid sida med hundar (och andra djur) utan att ta skada. Till slut kan man ha utvecklat en ganska så handikappande fobi då hundar är ett vanligt förekommande inslag i vårt samhälle. Genom sättet man beter sig på när en hund är i närheten, kan man också väcka intresse hos hunden som istället ger en mer uppmärksamhet, och man tänker att ”han känner att jag är rädd och nu vill han säkert äta upp mig eller åtminstone tugga lite på mig”.


I barnsoffan. De var lite rädda för honom i början men det gick över. <3


Supersöta, båda två <3 O vem hade inte velat ligga på den där goa puffen…


O Benji vill också ha majskrok. Tror han stal en o annan, långhalsen.

Jag läser igenom vad jag skrivit och jag ser ju att det är hyfsat vinklat; sluta vara rädd för hundar liksom. Jag begär inte att man ska bli en total hund(djur-)älskare som jag, jag begär faktiskt inget alls. Kanske föreslår jag lite försiktigt att eventuellt fortsätta utvecklas som människa i just detta avseende, att lära dig hantera din rädsla så att den inte blir värre och inte ger oönskat resultat såsom väldigt intresserade hundar som i sin tur riskerar att göra din rädsla starkare, och ditt liv än mer begränsat. Ibland måste man spela teater, t.ex. inför sina barn när något läskigt händer; man är lugnet själv för att inte skrämma dem mer och ignorerar det läskiga som vore det obetydligt. Det funkar bra på min hund i alla fall; är du lugn och ignorerar honom och fortsätter med ditt så återgäldar han det med samma beteende, är ganska säker på att han som hund inte är ensam om det. Bara ett litet tips på vägen. :) Och nu ska väl jag börja med klättring eller trapetskonster eller nåt… *burr*

//Jessica & Benji